Vackra minnen

Du är som heroin, det räckte med en fix...

Gaslarm, gaslarm!

Har precis avslutat det första nummer av Elle interiör som jag läst i mitt liv. Slår mig är att man verkligen måste hålla tungan rätt i mun och inte hänfallas åt den ånga av pretto som slår mot en på vissa sidor. Pretto är precis vad det är, inte pretentiöst utan pretto!

Mitt liv känns tomt och innehållslöst när jag inte har ett köksinredning från Poggenpohl och vitvaror från Gaggenau, verkligen. Hur kan jag ens fortsätta lagerföra min tropicana i en Electrolux?

Jag ska nog skaffa mig en prenumeration, för magasinet ger verkligen en massa inspiration, nya uppslag och ideer. Men somsagt, skaffa en skyddsmask för pretto-gasen på vissa uppslag.

Insåg just att en av mina favoritfärgkombinationer måste vara svart och gult. Redan som liten tyckte jag väldigt mycket om gula hus med svarta dörrar av någon anledning. Ett par ideer för mitt matrum föddes idag som inte alls är svåra att genomföra och som kommer ge ikea-möblerna en annorlunda look ändå. Även om de är massproducerade och billiga.

Musiken som lyssnas på just nu är José González och Imogen Heap. Kanske inte är det nyaste men det är väldigt bra och Jose är det perfekta soundtracket för en sommarmorgon med en kopp kaffe i uterum på Kållandsö efter en sen Midsommarafton.

The devil wears prada

En vän skickade länken till denna film som verkar väldigt rolig för någon som är svag för denna typ av filmer. Vad jag förstår av trailern så handlar det om en tjej som söker och förmodligen får jobb som assistent åt någon mode-redaktör. Kan nog bli en väldig rolig och givande film.

Här är trailern

Skriver lite varje dag

Man känner man vill uttrycka sig och skriva och dela med sig och ge saker ur sitt liv i skriven form. Men när man väl sätter sig här och vill skriva så känns allt antingen för personligt, för upprörande eller för ointressant. Hittar aldrig den gyllende medelinformationen som är intressant, rolig, lite personlig och trevlig för de som läser här.

När man väl skriver någonting personligt så undrar man alltid lite vem som faktiskt läser, om någon alls läser.

Blä, tråkigt det blev

Protect me from what I want

När jag hör sången, musiken och texten från det jag lyssnar på så fylls jag alltid av känslor. Det kom mig att tänka på otroligt mycket musik påverkar mina känslor och min sinnestämning. Och speciellt om det är musik som förstärker en känsla som redan finns där.

Musik finns i mitt liv hela tiden, det första jag gör när jag går upp på morgonen är att slå på den musik jag just nu lyssnar på och bland det sista jag gör är att slå av den. Jag har alltid någon textrad som snurrar i huvudet.

Ill be your father, Ill be your mother, Ill be your lover, Ill be your's sjunger placebo till mig just nu. Hans röst är underbar att lyssna till och orden han sjunger är så fina. The bitter end, a song to say goodbye, Pierrot the clown det är några av den bukett av underbara låtar som placebo leverar till mig dagligen just nu.

Leave me dreaming off the bed
See you right back here tomorrow
For the next round
Keep this scene inside your head
As the bruises turn to yellow
The swelling goes down

And if you're ever around
In the city or the suburbs
Of this town
Be sure to come around
I'll be wallowing in sorrow
Wearing a frown
Like Pierrot the clown

The race

Smällen skjuter in energi i alla muskler, de exploderar i en ström av energi som laddats under flera års tid. Banan som varit så tydlig under så lång tid suddas ut på sidorna, det enda som exiterar är målet. Ahhh, ahhh andningen blir tyngre väldigt fort, pulsen ökar med tio slag per sekund. Hela kroppen skriker efter syre, musklerna fylls av syra och din medvetande sjunker sakta in i prestationen. Alla tankar suddas sakta ut och bara en fokusering av energin återstår.

Den sista energin pumpas in i musklerna, jag har sprungit denna sträcka förut. Det är inte långt, varje muskelfiber vet hur lång tid som är kvar. Ett till, ett steg till. Bom, bom - pulsen är det enda som känns, varje centimeter på huden reagerar med varje hjärtslag.

Målet passerat, vann jag? Verkligheten kommer susande tillbaka, ljudet av publiken är öronbedövande. Kroppen håller sig knappt stående, ögonen försöker fokusera på tavlan.

Jag, främlingen pfft

Ur min framtids innersta djup, under detta absurda liv som jag hade levat, steg emot mig en dunkel fläkt från de år som som ännu inte hade kommit, och i denna fläkt försvann skillnaden mellan allt som man då föreslog mig för den tid som var lika overklig som den jag levde i.

För att allt må bli fullbordat, för att jag skall känna mig mindre ensam, återstår det mig att önska att kommer många åskådare till min avrättning, och att de hälsar mig med hatfulla skrän.

Fingertoppar och kittlande tårar

När hunden bränner för varje centimeter som fingertopparna nuddar så är det otroligt skönt. Vanligtvis kittlar det outhärdligt mycket. Men då och då så kan fingertopparna bara lätt glida över mitt skinn. Det är skönt då och ger en mysigt känsla av närhet utan så mycket kontakt. Väldigt spännande. Fingertopparna liksom gör små skutt framåt, långsamt långsamt och känner varje ojämnhet i huden och de små hårstråna reser sig sakta och lägger sig till ro igen. Det som är mäkligt att det är bara jag som kan göra det på mig själv och det är skönt. Någon annan, så kittlas det bara.

Kittlande tårar är när man liksom är väldigt ledsen men inte kan gråta utan de bara ligger bakom ögat och lurar. Det som kittlas lite i ögat och hur mycket man än kliar så kan man inte tabort det. Denna känsla brukar komma tillsammans med ett märkligt stramande i bröstet. Det är något okänt organ som inte riktigt får plats, mitt i bröstet. Känner man på pulsen så verkar hjärtat funka fin, andningen är inte ansträngt. Men ändå så stramar det i bröstet och ända bak till ryggraden. Svårt att fästa känslan på ord, men jag tror att de flesta känner till den.

Kulor

En dikt av Sten Selander dyker upp...

Spela kula

Vi spelade kula i torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.
Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.
Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.
Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.
Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.
Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.