Att vara en drömmare har både för och nackdelar.
För på samma gång som ens drömmar är en trevlig paus, oas och tillflyktsort när vardagen, livet eller händelser känns jobbiga så sitter några drömmar kvar. Drömmar som inte släpper greppet och låter en gå vidare, drömmar som man så gärna vill ska bli verklighet så de bubblar upp till ytan när något annat händer som berör drömmens domäner.
Det händer inte så ofta, men å andra sidan så är det bara de stora drömmarna. De livsförändrande drömmarna och de med högst insatser samt vinster.
Får man frågan så är den första impulsen att säga, ja, jag vill ha mina drömmar som verklighet. Men sen i nästa tankevåg så inser man att det skulle förändra ens liv helt och hållet. Ställe allt på ända och ens drömmar är alltid knådade och bearbetade på ett sätt som gör att drömmen och drömmes verklighetskoppling kanske inte är lika på något sätt.
Sen är det skönt att luta sig tillbaka, vårsolen i ansiktet, och flyta iväg i dagdrömmar utan slut men med raska hopp.
Nästa år är säkert mina drömmar annorlunda
